Idag, just i detta nu när jag skriver, är det precis ett år sedan jag fick mitt första gallstensanfall. Det gjorde så fruktansvärt ont och det blev bara värre och värre. Så inom en kvart hade jag gått från att vara pigg som en ärtkärna till att sitta/ligga i sängen och vagga av smärta. Då jag var hos Emma kom pappa och hämta mig. Raka vägen till akuten! Jag kunde knappt sitta i bilen så jag halvlåg i baksätet och skrek av smärtorna. Väl framme fick vi vänta ett bra tag, men värken gav sig lite som tur var. Jag fick en spruta sen åkte jag hem och sov hos pappa. Vaknade öm dagen efter men pigg trots allt.. 

 

Detta ledde till ultraljud och många doktorbesök. Jag hade dessa smärtor i ett halvår, varje vecka, om jag hade tur gick det tio eller fjorton dagar mellan anfallen. Men i slutet av maj, efter många besök på akuten och många tabletter, fick jag äntligen opereras! Ni kan aldrig förstå hur skönt det är att vara smärtfri! Visst har jag fått fula ärr efter det, men det är värt! Nu kan jag äta ALLT utan de minsta ont. Väldigt skönt!

 

Hur som helst, är så himla tacksam att jag inte har ont längre. Hoppas att ingen av Er ska behöva stå ut med samma skit..