För några veckor sedan satt jag och mamma och pratade. Jag berättade att "När jag blir gammal, eller ja, när jag går i pension, så kommer jag skriva en självbiografi om mig och mitt liv. Så mina barn och barnbarn kan få läsa." För det är något jag önskade jag kunde få läsa nu. Om mina far- och morföräldrars liv, mina föräldrars också! Tycker sånt är så jäkla intressant. Och om jag på något sätt kan få mina barn och barnbarn inspirerade eller hjälpa dom på traven med, ja vad som helst, genom att skriva ner min historia, mina tankar och mina erfarenheter gör jag det mer än gärna, med en varm känsla i bröstet.

 

Men i helgen som var sa jag att jag är så rädd att jag ska glömma mina första minnen. Minnen från Bali, från dagis, första dagen i skolan osv. För de minns jag fortfarande. Men då sa hon att jag kan väl börja med att bara skriva ner minnen. Sen liksom sortera, eller renskriva, när jag blir äldre. Så nu har jag börjat! Håller på att skriva ner mina första minnen. Är så kul, men väldigt känslosamt också. Mamma sa att hon också skulle skriva en, och den vill jag verkligen läsa! Min mamma är en riktig fighter, så kan inte bli annat än en spännande memoar!