Livet är inte alltid en dans på rosor ska ni veta. Det har jag fått smaka på de senaste veckorna. Jag önskar ibland att jag kunde skriva av mig allt här som pågår i livet, men det går ju inte..

Fredag den 5 september ringer det på mini mobil halv åtta på morgonen. Det där samtalet som jag har väntat på i över ett halvår. Det där samtalet som man fasar över men som man vet kommer komma. Det var min pappa som ringde och berättade att min farfar hade gott bort tidigt på morgonen. Ni behöver inte ens gissa att jag grät floder. Det var så väntat men det ta lika hårt för det. Han var den finaste människan jag någonsin har träffat. Han gav en alltid riktiga bamsekramar och en klapp på kinden.

Den fredagen var jag bara med mamma och Emma. Men på lördagen åkte jag och Emma ut till farmor. Min faster och kusiner (+kusinbarn) och pappa var också där. Även farfars bror och hans fru. När jag såg honom var det som att se farfar för 15 år sedan. Så himla lika! Vi umgicks hela eftermiddagen, fikade, åt middag, fikade igen. Pratade, grät, tröstade och bara var. Det var faktiskt riktigt skönt att bara umgås allihopa. Väldigt skönt.

Jag kommer sakna farfar resten av mitt liv. Men jag vet att vi kommer ses igen.  Nu får du ta igen med dina föräldrar, syskon och vänner; alla som har gått vidare. Vi ses sen farfar, och då ska du få höra min historia.

Vila i frid älskade farfar.