18 långa dagar, troligtvis de längsta i mitt liv. 18 dagar sedan mitt hjärta försvann.

För ungefär sju år sedan, var jag en av jordens lyckligaste männsikor då jag äntligen fick en liten misse! Jag kommer ihåg det så väl. Att vi ville ha en katt som var lika våran förra katt, Alfons. Och så när vi såg kattungarna var alla svarta, utom en. Och det blev tillslut våran lilla katt, som jag så länge hade väntat på.
Han blev inte bara våran älskade Gunvald, han blev som en lillebror för mig. En familjemedlem helt klart. Så hur känns det att sakna en familjemedlem och inte veta om dom ens är vid liv? Det är så otroligt svårt för mig att inte kunna få hålla om honom. Och tanken på att jag aldrig mer kommer få göra det, att han aldrig kommer hoppa upp i min famn och gosa in i mitt hår eller att han aldrig kommer hoppa upp i sängen om kvällen och somna bredvid mig, tar kål på mig, bokstavligt talat! Jag är ett vrak utan honom. Dagarna är allt mer grå, maten smakar inte längre lika gott och jag kan inte riktigt konsentrera mig längre..

Jag hoppas, med hela mitt hjärta, att Du ska komma hem. Och jag kommer inte sluta förens du gör det, om jag så måste hoppas hela livet.


& ni som tycker att jag överdriver? Dra åt helvete

time heals nothing