När jag läste vad jag skulle skriva om fick jag reaktionen "hm, hur ska jag göra nu då?...". Jag har ju aldrig upplevt kärlek med en pojkvän. Men jag kan inte säga att jag inte upplevt kärlek, för då ljuger jag. Men då är det den kärlek ni kanske inte tänker på det första ni gör. Jag hyser enorm kärlek till min familj, vänner och musik. Och jag får tillbaka så mycket mer än jag kan begära!

Min familj och är verkligen viktigt för mig. Dom betyder otroligt mycket! Visst har alla familjer sina ups and downs och även min, men det finns INGET som kan få mig att älska dom mindre.
Det är lika med mina vänner. Dom betyder mer än allt för mig. Dom tar jag en kula för, utan att blinka.

Så, min första kärlek. Jag får väl omformulera det lite.. Jag har kännt mina vänner hela mitt liv, bokstavligt talat. Jag träffade några vid födseln och några på dagis. Och vi har varit vänner sedan dess. Bästa vänner. Visst har jag träffat på en hel del underbara människor på vägen också, men jag har aldrig blivit lika tajt med någon som med mina äldsta vänner.

Och musik. Det har jag liksom växt upp med. Jag vet att vi har en film från när jag är ca 1 år och står och dansar(okej, höll i bordet och böjde på benen så gott jag kunde..) till någon rocklåt. Haha, man kan se redan då hur mycket jag njöt!
Men det är ju nu på senaste åren jag har lärt mig att uppskatta den till 110%.
Om jag får citera mig själv(fr. 23-08-10):

"Är det konstigt att det känns som att mitt hjärta brinner när jag hör och ser sån här fin musik?
Mitt hjärta blir mycket varmare och jag kan känna det slå hundra gånger bättre och fortare. Underbar musik, på riktigt! Med andra ord.
Mina starka band och min kärlek till musik är ingen hemlighet, och jag hoppas att inget ska komma emellan mig och min stora kärlek."

Det säger det mesta. Kanske inte var vad ni väntat er, men jag hoppas att ni är nöjda med mina reflektioner på min första kärlek. För det är då jag! :)