ojoj, hade nästan glömt bort det här. Men nu fortsätter vi! ;)

---

Det är faktiskt sjukt svårt att skriva sånt här tycker jag! Mina föräldrar är nog två av världens finaste människor jag vet. Dom separerade när jag precis fyllt sju år på hösten, och jag och min syster flyttade ut med mamma efter nyår. Jag tänker dock inte berätta varför, hur och alla dessa detaljer, för då kommer jag nog sitta här hela natten..
Men som barn var det inget jag tänkte på, inget jag blev ledsen över. Jag förstod helt enkelt inte vad det betydde. Men jag antar att det var bäst så, det är inget för en sju åring att behöva gå och tänka på.

Men min pappa, åh vart ska jag börja? När jag var liten var han min förebild. Då han hade jobbarbyxor och snickrade hemma skulle jag inte vara sämre. Jag drog på mig mina hängselbyxor och skitade ner dom, tog mina mini-handskar och drog igång att hamra, haha.. Pappa är väl den som är ganska fåordig, jag antar att det kan vara därifrån jag har fått det. Jag har även fått tidsoptimismen från honom.. ;)
Han älskar att vara i naturen. Att vara ute och plocka svamp, fiska eller bara vara i sommarstugan, det är nog då han mår som bäst!
Dock jobbade han väldigt mycket och var bara hemma torsdag-söndag, då sprudlade det i kroppen och jag sprang och mötte honom.

Och min mamma, henne är jag närmst av mina föräldrar. Hon dömer ingen och har ett stort varmt hjärta. Min mamma är min förebild idag då hon har haft det svårt i livet, men än i dag står hon på egna ben och arbetar framgångsrikt med barn(på förskola och som föräldrarutbildare). Hon är väl den spralliga, musikälskande mamman som älskar att sjunga både med barn och i kyrkan, då hon är kristen!
Min mamma skämmer bort mig totalt med kärlek och allt vad det ingår. Hon tar emot alla med öppna armar och ser ingen som bättre eller sämre.

Mina föräldrar Janne och Anne-Marie, min mamma och min pappa. Er älskar jag utomordentligt!