Jag vet att jag precis publicerade ett inlägg som var väldigt egocentriskt. Köpa bil, resa osv. Men jag har faktiskt skänkt en hel del under de senaste dagarna till Världens Barn. Även fast jag (faktiskt) inte har så mycket pengar att leva på. Men känslan när man ska pilla ner pengalappen eller hör hur det skramlar när man lägger i mynten är såå speciell. Man känner sig riktigt nöjd och tillfredställd. I alla fall för stunden.

 

När jag var liten, runt 5år, var jag hemma hos en kompis som hade ett kort på en mörkhyad flicka på deras kylskåp. Jag frågade vem det var och varför hon satt på deras kylskåp. Det var deras fadderbarn som dem hjälpte genom att skicka lite pengar i månaden. Jag kommer fortfarande ihåg att det var då jag bestämde mig för att skaffa ett fadderbarn så fort jag kunde få ihop dem där pengarna varje månad.

Nu håller jag ju på att söka lite jobb här hemma, och så fort jag har fått napp så ska jag börja hitta ett fadderbarn!

 

Detta är något jag anser det borde vara en lag på. 100:- i månaden är inte mycket. För oss. Men för ett ensamt fattigt barn som lever på gatan är det värt sååå himla mycket.